Handleden gör mindre ont idag, men herregud vad otympligt det är att bara kunna använda en hand. Det tar en hel evighet bara att skriva några rader, så ni får ursäkta om jag blir lite dålig på att svara och kommentera nu den närmsta tiden.

Tyvärr var det ju så att det var vänster handled som demolerades igår och jag är vänsterhänt så att göra allt med höger hand är en utmaning i sig. Bara en sådan sak som att borsta håret blir helt bakvänt och konstigt! Det här betyder också att jag varken kan rita eller skriva och det är det jobbigaste av allt eftersom det är det jag brukar göra när jag inte pluggar eller är i stallet. Dessutom har jag redan en grym hästabstinens.

Teckning av Ganti, ca 2 mån f.Hlb (handledsbrottet).

Nej, jag vet att ni inte vill läsa om mina skador, hur kul är det liksom? Men lite känner jag att jag har rätt att gnälla i alla fall nu i början. Nyhetens obehag, ungefär.

Anledningen till att jag halkade var för att tågperrongen vid stallet är liten och gjord av trä med bara en ramp istället för trappor och den rampen var glashal igår morse när frosten började tina. Så när jag skulle gå av så for jag med arslet i marken samtidigt som en urkorkad reflex gjorde att min hand flög ut för att ta emot min, uppenbarligen monstruösa, vikt. Duns och brak. Kände hur handleden trycktes upp i en onaturlig vinkel och såg Döden som kom för att hämta mig.

Nåja, en viss överdrift den sista biten där. Men det gjorde rätt ont och jag antog att jag hade stukat handen så M var snäll och skjutsade hem mig. Sambon ringde vårdcentralen och jag fick en tid på eftermiddagen.

När jag kommer in till min läkare tar han bara en snabb titt på handleden och sätter sin pension på att den är bruten. Nåja, riktigt så formulerade han det inte, men det var underförstått. Så jag får en direkt remiss till röntgenavdelningen på Södra Älvsborgs sjukhus. Röntgas där och får vänta åtskilliga timmar, alldeles som vanligt på sjukhus alltså. Hamnar sedan på ortopedavdelningen där jag får träffa en ortopedkirurg som säger att flera ben i min handled ligger på sniskan och att de ska försöka dra dem rätt. Va?! Är ni inte kloka?! Jag kommer ju dö om ni ska börja reppa i min brutna arm! Men han lugnar mig med att jag kommer få lokalbedövning.

Lokalbedövning är en väldigt bra uppfinning, ska ni veta! Smärtan ersattes snabbt av en pirrande känsla, ungefär som när man sovit på handen. En sköterska höll i min arm medan kirurgen drog utav bara fan och till slut lade de på gipset. Sedan upp till röntgen igen för att se så att benen faktiskt låg som de skulle. Det gjorde det! Men kirurgen var inte säker på att det var tillräckligt stabilt så jag ska tillbaka om en vecka. Hoppar benen ur igen måste jag opereras, så jag håller min friska tumme för att det ska läka fint så jag slipper opereras ytterligare en gång i år, det räckte ju liksom med gallan i somras.

Ja, så fortskred min gårdag. Och allt är Västtrafiks fel eftersom deras perronger är rena dödsfällorna.

Gissa vem som sitter med gipsad arm, nyss hemkommen från akuten?

Halkade i morse när jag klev av tåget och nu är handleden bruten. Inget ridande på minst 4 veckor, fy fan vad kul...

Soliga söndagar spenderas allra bäst i stallet, själv kom jag precis hem därifrån efter en heldag (behövde jag plugga? Njanäkanske). Härligt!

Jag är så nyter på att berätta det här att jag nästan spricker så jag tänker inte hålla inne med det längre: Jag har ridit Eyja!

Bildbevis från hästryggen!

Jag började med att klänga och hänga på henne i stallgången, sedan satte jag mig upp på henne och satt kvar ett par minuter. Det gick så himla bra att jag bad H leda henne medan jag satt på och så tog vi ett varv i "rondellen". Vi båda konstaterade att det var som om hon inte gjort annat! Helt obrydd, knatade på som vilken ponnyridingshäst som helst.

Jag är bubblande glad just nu, kan jag berätta! Och förtränger helt att det tog en halvtimme att få in henne från hagen eftersom hon var så motvillig först, tur att roliga händelser slätar ut sådant...

Sedan tog jag och klippte Daladis eftersom jag och H konstaterade att det behövdes, hon svettas fruktansvärt lätt och har redan en riktigt mammutpäls. Det blev en spårklippning på halsen och bogen.

Kvarlevorna av vinterpälsen.

Fina donnan! Flätorna är dock inte mina verk.

Sist och slutligen red jag Rósa, som var pigg men lite tjurig, hon hade nog helst velat ha en ledig dag idag. Mitt träns gick sönder (det här) under uteritten, men som tur var bara själva öglan till aachenremmen, så jag kan fortfarande använda det som engelskt. Dock lite trist med tanke på att jag bara haft det några månader och bara använt det ett par gånger i veckan på sin höjd. Tur att det inte var något annat som lossnade, då hade ridturen kunnat sluta lite hur som helst  

Rósa galopperade riktigt fint idag, och lämnade för en gångs skull grisepassen hemma.

Lyckad dag, kort och gott.

Tiden går så fort, det känns som att det var igår jag fick samtalet "EYJA HAR FÖLAT!!!" och nu är Ganti redan 3 månader.

Och idag har jag haft Rósa i precis ett år. Mitt i natten den 23 oktober anlände hon till stallet och H var snäll och tog emot henne, tog ett MMS och skickade till mig så jag kunde vara säker på att min häst kommit fram och mådde bra.

MMS-bilden

Jag minns det jättebra, hur jag kom till stallet den där regniga, gråa höstmorgonen och med en gång kilade fram till boxen där en liten skäckdam nyfiket stack fram huvudet, luktade lite på mig och sedan gav blanka fan i mig  

Jag tog min nyinköpta ryktlåda och gick in till henne, borstade och gosade, fastän Rósa mest brydde sig om höet.

Hon fick stå inne ett dygn, så jag tog ut henne först nästa dag och gick ett varv med henne i en tom hage, släppte henne sedan där och gav henne hö. Mycket märkligt, verkade hon tycka, men lugn som en filbunke hela tiden!

Rósa i hagen, andra dagen. 

Sedan testade vi att släppa ihop henne med Daladis. De stod i var sin ände av hagen och hälsade inte ens på varandra. Åt ur var sin höhög men Daladis verkade sakna de andra hästarna så dagen efter släppte vi in Hs förra häst Prins i hagen också och då blev det lite mer livat. Rósa och Prins kivades lite, men det gick ändå ganska lugnt till.

Jag testade att rida henne först två månader senare, och även om hon kändes lite stressad gick det bra. Och nu har jag haft henne i ett helt år... Tiden går verkligen fort!

...Är ett rent helvete om man har en häst som ogillar vatten.

Jag har faktiskt lite dåligt samvete, måste jag medge. Jag är störtkär i Daladis, hon är helt fantastisk, men jag har ju mina hästar också och jag vill ju inte att de ska känna sig åsidosatta (även om ingen av dem nu är speciellt glad över att se mig i vanliga fall... otacksamma djur). Det känns lite som att jag är otrogen mot mina hästar. Typ, alltså.

Hur som helst, det gick jättebra idag, Vordis kröp inte under stängslet när vi skulle hämta Prydi och Daladis, men hon hade gjort det sedan i alla fall märkte vi. Som tur var hade hon inte rivit ner något eller sprungit till skogs. Tur att hagen de går i gränsar till en fårhage, det var ju liksom hos ulltruppen hon hamnade istället. Fåren måste ha blivit fundersamma när ett litet svart islandstroll infiltrerade deras flock...

När jag nu redan är inne på ämnet snygga hingstar i ordagrann benämning måste jag ju dela en video på den finaste av dem alla:

Helt fantastiskt att han är totalbedömd med 8,92 (0,11 mer än Prins från Knutshyttan)! Tänk om man hade ett lovande ungsto på Island just nu, då vet i alla all jag vem jag hade valt att betäcka med...  

Minna och Nell är riktigt bra kompisar.

(Medan Lou och Mymlan fortsätter hata varandra helhjärtat.)