Jag kommer att sluta blogga från och med nu, det har hänt mycket jag inte vill eller orkar skriva om här och jag mår, ja, så som vem som helst skulle må efter en längre tids motgångar och en hel dem emotionellt trassel. Jag orkar helt enkelt inte fundera på bloggen för just nu går all min energi åt till att ta en dag i taget. Jag låter bloggen vara kvar, och kanske kommer jag tillbaka en vacker dag, men just nu är det verkliga livet som spelar roll.

Som vanligt finns jag på mailen (jh8903@gmail.com) om någon behöver ha tag i mig. Ha det bra allesammans!

I normala fall brukar ju ett filmtips vara en film man själv faktiskt har sett, men nu tänker jag istället tipsa om en film som jag tänker se, när den dyker upp här.

Det är så klart Disney/Pixars Brave jag pratar om ("Modig" på svenska).

Brave kommer till Sverige den trettioförsta augusti, så det är ett litet tag kvar, men när den väl kommer hit tänker jag allt släpa med sambon och se den, för jag tycker den verkar helmysig! What's not to like liksom; en rödhårig hjältinna med skinn på näsan, skotska och rediga kallblod! Vad tror ni? Och är ni sådana som fortfarande kan titta på Disney-filmer trots att ni inte tillhör målgruppen längre?

Jag är ju som bekant en riktig skäckfilmsfantast, men jag uppskattar fortfarande vissa Disney-produktioner, i synnerhet de som Pixar ligger bakom (Up! till exempel, var ju helt ljuvlig).

Ja, det var väl ungefär vad Eitill tyckte hovslagaren var idag. Något värre hade han då aldrig varit med om i hela sitt sex veckor långa liv! Han stod betydligt mer på bakbenen än på tre ben, som ju annars brukar vara standard vid hovslagarbesök. Det var helt enkelt inte alls roligt att sitta fast och samtidigt ha någon som filar hovarna på en.

Rósa skötte sig inte heller helt exemplariskt, eftersom hon blev orolig när Eitill försvann ut ur stallet av och till (det fanns ju så mycket spännande ute på gården att titta på!).

En eloge till min hovslagare i alla fall, som klarade av att jobba trots mina två odågor till hästar. Snart ska ju Eitill få stifta bekantskap med en ID-kontrollant också, undrar vad han kommer tycka om det...

Som ni kanske kommer ihåg sålde jag min Sensation Ride G3:a för ett litet tag sedan eftersom jag ska beställa Junior-modellen istället, men jag vet inte vilken färg på lädret jag ska välja. Förnuftet säger att en svart är mer lättmatchad men jag tycker ju att brunt är jättesnyggt. Verkligen jättesnyggt, om jag får betona det. I synnerhet rödbrunt som är den tilltänkta nyansen i sådana fall.

Vad tror ni? Ska jag vara förnuftig och köpa en tråkig svart eller ska jag våga lite och köpa en brun? Och tror ni Rósa ens skulle passa i brunt eller blir det för mycket?

    Bilder lånade från Softsaddles.

Bilder från förra sommaren.

Bilden föreställer ett hopkok av äppelcidervinäger och vitlök, mitt egentillverkade flugspray. Nu går hästarna i hagen och luktar som sallader, men det återstår att se om det håller flugor, myggor och annat otyg borta.

Bytte hage till mor och son idag eftersom hovslagaren kommer i morgon förmiddag, så nu går de närmare stallet tills dess.

Eitill var tokig. Rósa var mindre tokig, men bjöd på några små språng hon med. Tyvätt belv bilderna väldigt suddiga och oskarpa, men det får ni vackert leva med.

P.S Angående föregående inlägg om skitsnack hade det ingenting med orsaken till flytten att göra, jag kände bara att jag ville klargöra det så att det inte råder några missförstånd. Det var efter att ha läst några trådar på Bukefalos som jag fick inspiration till inlägget om skitsnack, och därifrån kan ni säkert lägga ihop två och två.

Visst är det så att man på flera håll fått höra att i hästvärlden, där är man värst på att snacka skit om varandra? Missunnsamma människor flockas och är lite för generösa med att vädra sina högst personliga åsikter. Men är det verkligen så? Går hästmänniskor oftare bakom ryggen på varandra och vrida om knivar till höger och vänster? Ja, kanske. Jag är i alla fall inte beredd att dementera det.

Min teori om varför skitsnack är så vanligt i "hästvärlden" är att det är på grund av det faktum att så många olika människor förs samman tack vare ett enda gemensamt intresse, alltså hästarna. I övrigt är folk så otroligt olika, det är bara hästintresset man delar när man är i stallet och till och med det intresset har flera olika inriktningar. Sedan är det ju som bekant så att alla vet sin egen hästs bästa och nåde den som sköter sin häst på något annat vis. I det fallet är det ofta brist på respekt, eller kanske snarare så att människor inte är tillräckligt toleranta jämnt emot varandra. Det är så lätt att tycka att Lisa är dum i huvudet som knäpper bensnörena till täcket på ett annat sätt än man själv gör.

Och det är så lätt att tycka att man själv vet allt och kan allt (tro mig, been there, done that). Men hästar är också individer och alla funkar inte på lösdrift, eller på box. Alla tycker inte om havre och alla mår inte bra av att ridas varannan dag. Det är det vi behöver komma ihåg. Så istället för att tycka att någon annan gör HELT ÅT HELVETE FEL borde vi försöka ta reda på mer, ta reda på varför Anna-Lena har benskydd på Oskar i hagen. Till exempel. Och var för fasen mer toleranta. Har Sara bara rosa prylar till Pontus, trots att han är valack? Jamen, vad roligt för henne att hon tycker om en viss färg och hennes häst inte bryr sig ett jävla dugg oavsett om det är snorgrönt eller rosa eller regnbågens hela arsenal!

Skitsnack som skitsnack förresten, det spelar ingen roll om det är över en kopp kaffe hos grannen eller på ett internetforum, man är inte oskyldig för att man gömt sig bakom en anonym användare.

Som sagt, jag har också snackat skit. Det är ingenting jag är stolt över, men jag kan i alla fall erkänna det. Att jag på grund av osäkerhet och  ibland avundsjuka yttrat många bittra, orättvisa ord om människor jag inte ens känner. Är jag stolt över det? Inte ett dugg. Som tur är, är det aldrig för sent att bättre sig. Ett tolvstegsprogram för skitpratare kanske vi alla borde gå igenom, där steg ett är att först och främst inse att man själv snackar skit. Och vi är bara mänskliga, ibland faller vi tillbaka i verbala fällor, men det är väl knappast värre än att man kan ta sig upp igen, eller hur?

Lägg energin på något vettigare än skitprat och elakt förtal. Ha lite ryggrad och för en öppen dialog. Sedan måste vi komma ihåg att man inte kommer överens med alla, men man kan i alla fall låta bli att gå bakom ryggen och smutskasta en hit, en dit. Det går bra att hålla käften och i tysthet förakta medmänniskor också.