Nu är Eitill redan en vecka gammal, tänk vad tiden går fort! Sötare och sötare blir han ju, idag tog han en tupplur på mitt ben när jag satt och kliade på honom.

Mamma Rósa stod alldeles intill och halvsov, det var säkert skönt för henne att ha en "fölvakt" en liten stund.

Mitt i allt fölprat har jag helt glömt av att skriva att Minna troligtvis är dräktig nu, så om drygt två månader borde vi ha kattungar i huset! Minna är ju 75% birma och 25% ragdoll och Lurvas är renrasig ragdoll så det blir birma-ragdoll-blandingar. Jag längtar verkligen efter kattungar, det var ju ett helt år sedan Minna var liten.

På allmän begärna kommer några fler bilder på pälsänglarna:

Minna och Lurvas chillar.

Lurven.

Minna räcker ut tungan.

Lurven chillar (igen, han är jäkligt chill hela han faktiskt).

Mymlan undrar vad fan jag gör.

Mymlan igen.

Nell gömmer sig under tokställningen.

Mattes lilla gulle!

  Lou med den där typiska blicken som säger allt om hur hon är. Skeptisk och väldigt oimponerad.

Där har ni dem, hela katthögen. Högt älskade spinnmaskiner. Tassarmén. Morrhårskommitten. Själv är jag nog en "crazy cat lady in training".

Nu var det länge sedan jag skrev något om katterna, så nu tänker jag ägna ett litet inlägg åt dem. Jag och sambon är ju vad man kan kalla inneboende hos fem katter nu; Lou (som uttalas Loo, döpt efter Lou Doillon - modellen), Mymlan (som i Mumindalen), Nell (alias "Mattes lilla gulle" och som egentligen heter Chanel), Mymlans avkomma Minna och så Lurvas, min alldeles egen ragdoll-kille. Mymlan och Lou är som ni kanske minns birmor, medan Nell är en perser och Minna är korsning av birma och ragdoll.

Minna fyller ett år nästa månad, tänk vad tiden går fort! Den sjuttonde maj föddes hon och hennes två systrar, samma dag som Vordis föddes och Norges nationaldag, till på det.

I somras såg hon ut så här:

Och nu ser hon ut så här:

Minna är sambons katt, hon tyr sig enormt mycket till honom, medan Nell och Lurvas är "mina" katter. Lou och Mymlan vill inte vara någons alls och ogillar varandra något fruktansvärt. Efter att vi tagit en sista kull på Mymlan och kastrerat henne är det nog dags för henne att få komma till någon som inte har katter från förut, så hon kan få all uppmärksamhet själv.

Lou är egentligen den största surtanten, men hon har redan fått flytta runt så mycket innan hon hamnade hos oss och hon är en oerhört speciell dam, så hon lär få stanna.

Mymlan ska vi alltså para med Lurvas och lika så Nell och Minna, men Lurvas är lite för ung just nu så det lär inte bli några kattungar än på ett tag, men när jag sitter och kikar igenom bilderna från Mymlans senaste kull blir jag alldeles ofantligt kattungesjuk, de är ljuvliga när de är så där små! Visst är det tråkigt att behöva sälja dem, men det känns väldigt bra när man hittar hem som känns riktigt rätt.

Så om ni vet att ni kommer vara på jakt efter en birma/ragdoll eller en perser/ragdoll till hösten vet ni var ni kan hitta det, haha.

De är ljuvliga, jag är verkligen kattmänniska ut i fingerspetsarna och skulle aldrig kunna bo utan katt. Och tänk att fem katter kan vara totalt olika varandra rent personlighetsmässigt...

Nu blev det visst ett väldigt långt kattinlägg, men det är ju så sällan jag skriver om dem nu för tiden, så det får ni vackert ta.

Det lilla kattskrället, nu döpt till Urban, har i skrivande stund hela två datormöss på sitt samvete. Den jäkeln bet sönder sladden på min reservmus med idag, vid ett oövervakat ögonblick. Det är tydligt att han kommer bli en kalasbra råttfälla i framtiden, men jag önskar att han kunde ge fan i elektroniken...

Han gör det rätt ofta, det vill säga apporterar leksaker. Minna står bara i vägen, som synes.

Jag vet inte riktigt vad allt viftande handlar om, men det är gulligt och det är ju huvudsaken!

Här är han! Den lilla kattungen med vit svanstipp från filmsnutten. En brun bicolor ragdollkille (äntligen, så som jag tjatat om en). På pappret heter han Trazdockans Trötter (passande eftersom han faktiskt nästan enbart har sovit sedan han kom hit) men här hemma lär han få gå under annat namn när vi kommit överens om ett bra. Kika den fina bläsen, förresten!

Nu har vi alltså fem katter; Lou, Mymlan, Nell, Minna och så lillkillen. Många tycker säkert att fem är alldeles för många, men det funkar för oss och jag tycker inte det är jobbigare än att ha bara en.

Han är förresten en tidig julklapp till mig själv... jag brukar alltid få de bästa julklapparna av mig själv, om jag ska vara ärlig, förra året fick jag ju Eyja av mig. Undrar vad jag ska ge mig själv nästa år?

Man får vara försiktig när man går och lägger sig.

Minna spelar TP med oss. Skillad katt!