...får man ha i nävarna.

Hade ju varit intressant att höra exakt vad det var de blev osams om.

Kanske något i stil med:

"Nej, man kratsar inte hovarna innan man borstat svansen!"

Eller...

"Men vad fan gör du, inte kan du lägga på täcket från höger sida!"

Eller...

"Du kan inte ha en röd grimma på en fux, det skär sig!"

Eller...

"Rosa på en valack?! Ser du inte att han skäms för mycket för att visa sig bland andra hästar?"

Ja, som ni märker finner jag ett enormt underhållningsvärde i händelsen.

Igår var det flera centimeter snö på marken - idag var allt borta igen. Rósa hade fortfarande täcket på sig när jag kom ut idag och det var helt! Fantastiskt, med tanke på hur gott det verkade smaka enligt fölen.

Vordis smakar på det rutiga påfundet.

Under täcket var hon helt torr och lagom varm, så det var helt klart ett vinnande koncept med fleecefodrat. Regnskållorna såg en aning bättre ut idag, de vätska inte i alla fall. Förhoppningsvis går det åt rätt håll! Så här ser det ut nu:

Observera att det lila är sårspray och inget annat (regnskållor ska mig veterligen inte färga av sig...). Hela ryggen ser ut så där, så ni förstår att en sadel inte är att tänka på att lägga på henne just nu.

Idag provade jag ge Rósa betfor igen, den lilla kräsmagade ponnyn - och det gick verkligen ner! Döm om min förvåning, hon som i vanliga fall bara smakar och spottar ut. I och för sig hade jag i lite gamla kanelbulleriskakor också (utöver linfröoljan), så det kanske var de som gjorde susen.

Rósa tycker om kakor i största allmänhet, i somras fick hon fatt i ett paket Ballerina under en fikapaus i skogen och oj så gott det var! Men tro inte att jag matar mina hästar med raffinerat socker i tid och otid, kanelriskakorna fick hon bara eftersom de blivit mjuka och fuktiga och jag tyckte det var onödigt att slänga dem.

Avslutningsvis tänkte jag visa en bild på något ungefärligt sackarosrelaterat, då den faktiskt är så fantastiskt sött att ni riskerar att hamna i diabeteskoma:

Den fanns inte igår när jag var ute i stallet så jag förmodar att den kom till världen i dag. Pytteliten!

Jag bestämde mig trots allt att klippa Rósa över ryggen eftersom hon har så jättetjock päls att jag var rädd att jag inte skulle kunna behandla regnskållorna annars. Det visade sig att hon hade en del även på halsen och ända ner till korset, så det var nog lika bra. Inte världens snyggaste klippning, men den fyller en funktion i alla fall, och jag lämnade lite kvar på magen så inte fölis ska frysa.

Jag är verkligen glad att ingen av mina är det minsta skeptiska till klippmaskinen, Rósa tycker till och med om att bli klippt (det kliar ju så skönt!).

Tvättade rent och sprayade med sårspray innan jag lade på täcket och släppte ut henne. Nu har hon ett fleecefodrat rengtäcke eftersom det är så pass milt, men blir det kallare får jag nog köpa ett 100 grams åt henne. Hoppas bara att täcket kan få förbli någorlunda helt...

Voi vittu, jag känner mig som en gammal kärring med alla världens krämpor. Igår efter avramlingen kände jag mig rätt okej, men i morse när jag vaknade... Voi vittu!

Det känns som att jag sträckt varje muskel i nacken, axlarna, ryggen och sidorna - två gånger om! Med andra ord blir det ingen ridning på några dagar, men det kanske är lika bra eftersom jag måste få färdigt den nuvarande kursen som egentligen borde varit avslutat för min del, men det kom så mycket i vägen där vid årsskiftet...

Nu ska jag sitta med min älskade vän vetekudden och jämra mig framför säsongspremiären av Californication.

Så här i efterhand önskar jag att jag bara hade legat kvar under täcket i morse och låtit söndagen passera, men så smart var jag inte. Nej, nu skulle jag ju vara hurtig och åka ut till stallet och rida Daladis!

Jag tänkte att jag skulle rida ut idag eftersom Daladis skötte sig så bra senast i paddocken. Sagt och gjort. Allt gick jättebra tills hon blir skrämd av en hund som springer lös på någons gård. Jamen tror ni inte att jag flyger av och hästen skenar hem?

Förmorrat!

Som "straff" fick hon knata runt med mig i paddocken en stund sedan, efter att jag fick gå hela vägen hem till stallet. Tack för den, Disan!

Det är fler än Rósa som borde skämmas!

Landade lite dumt med nacken, så nu är den redigt stel, men det går över. Ingen större fara, som tur är, men underligt att hon skulle bli så rädd för en hund, Daladis är en av de mest stabila hästar jag ridit, hon brukar inte bli rädd för någonting. Alla har vi dåliga dagar, antar jag.

Tog sedan itu med Disans svans, som varit rätt lerinpackad hela vintern pga den blöta väderleken. Det är mycket svans att ta sig igenom, vill jag lova!

Men fint blev det!

Och likaså manen och pannluggen:

Sedan tog jag in Rósa och pysslade lite med henne. Hon har varit ovanligt tillmötesgående den senaste tiden när jag hämtat in henne från hagen, det är snarare på tillbakavägen, ett par menter från hagen, som hon sätter sig på tvären. Det är som att hon inte vill tillbaka till hagen!

Kanske har det berott på leran men jag vill ju gärna tro att hon helt enkelt tycker så rackarns mycket om sin otroligt snälla matte att hon inte vill att jag lämnar henne. Fast ska jag vara helt ärlig är det nog bara en fix-idé a'la unghäst...

Rósa smakar gott, tycker Ganti.

Stod och borstar henne över ryggen när jag märker hur en massa pälstussar med krustor börjar lossa. Vad i hela helvete..?

Regnskållor. Jamen det var väl själva fan.

Inte ett dugg förvånande egentligen, sett till vilken blöt vinter det varit hittills, men så himla typiskt! Som tur är verkar hon inte besvärad av dem, men nu är ju frågan vad jag borde göra härnäst. Jag vet att många klipper hästarna när de råkat ut för regnskållor, men jag är inte alls så förtjust i tanken att klippa henne över ryggen just nu eftersom hon då kommer behöva täcke.

Ska försöka tvätta dem med decinfektionsmedel i alla fall. Om någon annan har bra tips att komma med tar jag tacksamt emot dem då jag inte har någon erfarenhet alls utav denna åkomma.

Väl hemma känner jag mig nu jättetrött och hängig, så där som man brukar känna sig innan en förkylning. Skitsöndag.

Ja, nu stundar årets första veckoslut - tiden går fort!

Jag har fått en del svar på både Eyja och Ganti det senaste dygnet efter att ha lagt upp deras annonser på nytt, men jag vågar inte hoppas på att någon människa ens kommer att komma och tittar på dem...

Det är inte klokt vad folk slösar bort både sin egen och andras tid med att sitta och svara på annonser de ändå inte är riktigt intresserade av från första början. Jag vet inte vad ni andra tycker, men jag uppskattar faktiskt när någon som mailat skriver och tackar och sedan vänlig avböjer, istället för att bara strunta i det, om det nu är så att man inte är intresserad trots allt.  Det känns liksom lite artigare, i synnerhet när jag suttit och skrivit ett långt mail och berättat allt om hästarna och skickat med en massa bilder.

Inte hjälper det ju att man skriver att man inte vill ha några"brevvänner" och att oseriösa spekulanter inte göre sig besväret, eftersom de som är oseriösa på det här viset inte inser det själva, de vill ju bara "höra sig för".

Usch vilket gnälligt inlägg det blev nu, men som ni märker är jag lite irriterad.

Här är allt jag fortfarande har till salu, prissänkning på vissa saker:

Feecetäcke från Eskadron, nytt med lappen kvar, strl 125. Mullvad-beige-vinröd-rutigt.

150 kr

Ponny/dressyr schabrak

1 rutigt, 1 i "sammet", bägge använda ca 2-3 gånger.

50 kr/st (det rosa har ett litet hål på kantbandet)

Dressyrspö, ljuslila (de andra spöna på bilden är ej till salu). Nytt, oanvänt.

50 kr

Longer-/ridkapson, svart med stålspännen.

Strl island/cob - 400 kr

Visningsgrimma från Charisma, marinblått läder med stålspännen.

Komplett med kedja och matchande läderrem.

Strl cob upp till liten full - 350 kr

Jag känner faktiskt att jag behöver skriva av mig lite just nu, för det är så mycket som inte längre får plats i mitt  överfulla huvud.

Som ni vet är både Eyja och Ganti till salu, för jag har inte råd att ha kvar dem, men jag har inte hittat någon köpare till någon av dem än, även om jag haft några spekulanter. Jag är rädd för att Eyja är väldigt svårsåld, hon fyller ju 10 i år, är oinriden, har troligtvis (lindrig) eksem och är lite för känlsig för att falla de flesta i  smaken.

De som svarat på Eyjas annons hittills är sådana som BARA har sett till priset. De verkar inte ens ha läst annonstexten för de har inte riktigt begripit varför hon är såpass billig, om jag tolkar mailen rätt. Någon är ute efter en pålitlig skogsmulle, en annan ute efter ett toppenfint avelssto. Jag skulle aldrig kunna sälja henne med gott samvete till någon som inte på allvar förstår vad det innebär att ha hand om en känslig eksemhäst som behöver tid på sig att komma till rätta. Hon är ju en jättemysig tjej egentligen och har gjort sådana fina framsteg i inridningen under den korta tid jag hållit på med henne.

Hur gör man för att hitta en köpare till en sådan häst? Hon har potential, det vet jag, men i nuläget är hon ju inte direkt attraktiv på marknaden och hon behöver komma till någon med kunskap, och sådana människor vill inte ha hästar som Eyja. Om jag bara kunde hitta en vettig köpare till henne kunde jag nästan ge bort henne...

Till och med Ganti, hingstungen med sin alldagliga stam, verkar folk mer intresserade av, men inte har jag hittat någon köpare till honom än heller.

Sedan är det ju bara Rósa kvar, som antagligen vore den mest lättsålda av dem om jag bestämde mig för att försöka sälja henne; hon är lätthanterad, lättriden (när hon inte står i två månader och samlar energi) och allmänt jättetrevlig att ha att göra med. Men det tar emot att ens fundera på, som ni säkert förstår.

Och slutligen är det ju Daladis jag allra mest vill ha, hästen med stort H, fast då kan jag inte behålla någon av mina som det ser ut just nu. Sedan lär hon i alla fall hinna bli såld innan jag lyckas få loss några pengar...

Suck vad less jag blir, jag önskar att allt kunde lösa sig med en gång så jag inte skulle behöva oroa mig hela tiden för att ekonomin inte går ihop.