Jag är riktigt, riktigt irriterad på SIF just nu. Igår fick jag svar från dem att jodå, det går bra att skicka in passet som det är och slippa staffavgift bara jag gör det omgående, och det var ju i och för sig hyggligt av dem, MEN de kommer inte skriva med Gantis pappa i passet eftersom Ganti nu är äldre än 6 månader och då behöver de ha DNA från hans pappa. Det här betyder ju alltså att det var helt jävla onödigt av mig och alla andra engagerade att jaga reda på betäckningsrapporten för kommer inte hans pappa stå med i passet så behövdes ju ingen betäckningsrapport. Så. Jävla. Drygt.

Och det här kunde de på avelskansliet inte berättat för mig med en gång när jag mailade dem för en månad sedan och undrade hur jag skulle göra. Nejdå, det hade människan där rådfrågat avelsutskottet om igår, långt efter att jag lyckats få tag i den där förbannade betäckningsrapporten.

Jag blir så förbannad på all denna onödiga byråkrati. Vad fasen spelar det för roll om fölet är 6 eller 7 månader? På vilket sätt spelar den där månaden in på om man behöver DNA-matcha föräldrarna eller inte? Jag begriper det inte, antagligen för att det är helt obegripligt. Ett föl på 7 månader är ju liksom fortfarande ett föl, har man betäckningsrapporten borde det väl tamejfan räcka?

Och jag undrar; är det så här komplicerat och onödigt inom alla rasföreningar eller är det bara SIF som inte har sitt på det torra?

Nej, hobbyavla islandshästar är man ju inte direkt sugen på. Någonsin. Kanske borde jag gå över till shetlandsponnyer istället? Eller guldhamstrar?

Jag vet att jag har en hel hög med kommentarer att svara på, men jag är på alldeles för dåligt humör just nu så jag tar igen dem senare. Hoppas ni förlåter mig!

När jag städade lite i en garderob hemma hittade jag en helt ny lädergrimma som jag för något år sedan inhandlade i avsaknad av insikt. Sedan dess har den alltså legat oanvänd i garderoben, fortfarande med prislappen kvar och eftersom jag har nog med grimmor redan tänkte jag sälja denna till någon som kan få bättre användning för den.

Den är mörkbrun med stålbeslag och graverbar namnplatta. Storlek cob, passar en normalstor islänning perfekt.

150 kr + frakt skulle jag vilja ha för den (nypriset var 299 kr). Lämna en kommentar om ni är intresserade!

Nu kan jag meddela att Eyja också tingad. Det är med lite blandade känslor, men jag tror absolut hon kommer få det bra hos nya ägaren, som förresten också är en medbloggare. Inget flyttdatum är satt än, men det lär väl bli om cirka en månad.

Daladis kanske också blir såld snart, hon som var och provred tidigare i veckan tyckte bra om henne men hade en annan häst hon behövde bli av med först.

Tråkigt, men sådant är livet. Jag borde ju inte klaga när jag fortfarande har Rósa, men det är klart det känns bittert att släppa taget när man aboslut inte vill.

Jag hoppas verkligen att SIF gör sig besväret och svara på mitt mail på måndag angående Gantis pass, det börjar bli lite irriternade att vänta, i synnerhet eftersom jag väntat på svar sedan i onsdags.

Någon gång i framtiden hoppas jag att jag får tillfället att äga en häst som Daladis, när ekonomin är bättre och vardagen mindre bekymmerkantad.

En annan sak som gör mig glad just nu är att Rósa är så trevlig att hon kommer och möter mig i hagen, sådant hästbeteende är jag inte direkt bortskämd med måste jag medge.

Inget svar från SIF idag heller, vad sjutton gör avelskansliet om dagarna?

Men för att inte deppa ihop totalt över alla motgångar så ägnade jag några timmar av min lediga torsdag i stallet. H har inga medryttare just nu eftersom båda slutade rätt nyligen så jag fick låna en häst att rida på nu när Rósa får stå och bli tjockare. Hästen jag lånade, Sleipnir, är också ganska tjock, så han behöver all extra motion han kan få tror jag. Månne han också är dräktig?

Snällare farbror får man leta efter dock, Sleipnir är en riktig klippa och det var skönt att kunna rida ut själv utan att bli avkastad eller bjuden på en sketur. Sådant intresserar inte herr Sleipnir. Istället går han på i lagom fart med spetsade öron och idag hade vi dessutom riktig tur med vädret, då det var strålande sol och vindstilla. Rätt kallt var det med, runt -8/-10 tror jag. Sådant bekommer i vilket fall inte en välpälsad islandsbjörn, han verkade tycka det var alldeles lagom.

Sedan har han ju världens snällaste ögon också, eller vad säger ni?

  El compadre Sleipnir efter ridturen.

Rósa har börjat återfå lite hår på ryggen nu, men frågan är om jag inte ska klippa bort även det som jag lämnade kvar på mage och rumpa innan hon börjar fälla, täcke behöver hon ju ändå men helklipper jag blir det mindre jobb sedan när hon väl börjar tappa vinterpälsen... Fy så lat bekväm jag är. Hm, jag får se hur jag gör.

Man ska helt tydligt inte ropa hej innan man har hästpasset i handen. Nu har det uppstått ett annat problem med Gantis pass, det är ju nämligen så att hingstungen är äldre än 6 månader nu och då menar SIF att man måste DNA-typa både mamma och pappa för att fölet ska bli registrerat. Det är ju helt galet!

Jag har alla andra papper i ordning nu, chipmärkningen, ID-kontrollen, betäckningsrapporten, ja rubbet, men ingen DNA från Eyja (vilket jag förvisso kan fixa) eller Gantis pappa (vilket jag inte kan fixa).

Jag mailade SIF idag och frågade om det är så petigt, i synnerhet när det kommer till en häst som jag gladeligen hade skickat in passansökan för när han var 3 månader gammal om det inte vore för den där jävla betäckningsraporten som varit på vift. Jag väntar fortfarande på svar (tydligen var avelskansliet obemannat idag) men hoppas att de är medgörliga, annars är det ju bara att glömma att få honom regga i SIF, Gantis pappa är nämligen inte DNA-testad och det är nog ännu svårare att få fram än betäckningsrapporten om vi säger som så...

Jag orkar liksom inte mer nu, det känns som att jag bara stöter på motgång efter motgång. Nej, man ska inte måla fan på väggen, men kräver SIF att jag får tag i Gantis pappas DNA ger jag upp, då blir han inte såld i alla fall och vad gör jag då? Jag kan ju inte ha kvar honom och vem vill köpa en liten islandshingst utan pass? Jag får väl vackert skänka bort honom då och hoppas att det finns någon som vill ta på sig att regga honom i svenska hästavelsförbundet i stället, eller något. Näe, jag vill verkligen inte med detta mer nu...

Det ska komma en tjej och titta på Eyja på fredag, hon verkade trevlig. Ytterligare två har mailat en del så jag förmodar att hon kommer bli såld inom kort, men det känns så himla motigt. Jag tycker så mycket om Eyja, hade jag bara haft råd hade hon aldrig flyttat. Men nu är det ju precis så det ligger till - jag har inte råd. Ekonomin går på knäna och jag får vara glad om jag har råd att behålla skäckskruttan.

En annan människa ska komma och provrida Daladis i morgon, så hon kanske också blir såld snart. Jag har ingen lust att rida henne längre eftersom jag känner att det kommer kännas jobbigare om jag fortsätter rida henne som vanligt om hon sedan plötsligt flyttar. Det tar emot för mycket.

Sedan blir det ju bara Rósa kvar. Eller inte är det väl så "bara" egentligen, i synnerhet inte om det blir ett friskt och välmående föl också senare i vår, men ändå. Ingen Eyja och ingen Daladis...

Idag började jag plugga "på riktigt" och nu har jag bytt från distans till vanlig närvaro, vilket betyder att jag kommer ha skola de flesta dagar i veckan och är lite mer bunden. Det känns bra faktiskt, pluggandet haltade rätt rejält i höstas men nu tar jag nya tag igen.

Problemet med Gantis pass har också löst sig förresten, betäckningsrapporten finns äntligen registrerad på WF så nu kan jag skicka in passansökan. Det här betyder i princip att Ganti redan är såld eftersom det bara hängde på passet och det känns jättebra för jag tycker den här tjejen som tingat honom verkar himla trevlig och vettig på alla sätt!

Och så har jag börjat träffa en ny psykolog, vilket också är bra. Det känns skönt att få hjälp med att reda ut alla tankar och funderingar och få lite rätsida på saker och ting, det behövs verkligen.

Sedan har jag dessutom börjat göra försök till en sundare livsstil också. Lite mer grönsaker, lite mindre choklad och lite mer motion. Inga stora förändringar, men jag känner att det var dags att göra något åt extrakilona som jag samlat på mig under hösten och bara rent allmänt börja må bättre.

Så, så här ett par veckor in på det nya året tror jag att 2012 blir ett riktigt bra år om det fortsätter så här.