...det var väl roligt, hurra!

Nä, nu räcker det fanemig med det här jäkla regnandet, det har ju inte gjort något annat än vräkt ner sedan oktober månad och nu börjar jag bli riktigt, riktigt less på det här tråkiga vädret. Den största nackdelen med att bo i Sjuhärad-området är ju helt klart all nederbörd (Borås lär ju ska vara Sveriges regnigaste stad). Jag hade inte tackat nej till en solsemester just nu...

Istället för en inläggsrelaterad bild på ett regnigt Herrljunga får ni en bild på Norman Reedus (alias Daryl Dixon), bara för att han är så jäkla trevlig att titta på:

Jag är egentligen inte speciellt förtjust i snö och is, men just nu skulle de faktiskt sitta bra med lite kyla så att leran förs till. Det är verkligen bara lervälling i hagarna just nu och hästarna ser ut som dränkta råttor. Usch och fy!

Ja,årets första ridtur gick ju jävligt bra, måste jag säga... eller inte.

Minns ni att jag skrev att Rósa nog skulle vara piggare om vi red ut en sväng istället för att rida på banan? Någon som kommer ihåg den raden? Idag tog vi oss nämligen en liten skogstur och jojomen, det hade jag faktiskt rätt i.

Rósa var lite flamsig, sprättig och taggad i största allmänhet när det begav sig. Jag tänkte att  vi bara skulle skritta eftersom hon stått så länge. När vi ridit en bit på en skogsväg börjar Rósa trava helt apropå ingenting och innan jag hinner ta ner henne går hon över till galopp och ökar, och ökar, och ökar...

Till slut är det fullt sken upp i skogen (som tur är, är det uppförsbacke och en ganska bred stig). En one-rein-stop var dock inte att tänka på i den farten och oavsett hur mycket jag slet i henne gav hon blanka fan i mig och bara fortsatte springa.

Jag kommer att dö, jag kommer att dö, jag kommer att dö...

Då dyker ett nerfallet träd upp på stigen (ja, på riktigt).

Helvete, helvete, helvete!

Jag tar ett mantag och vågar knappt titta, utan hoppas på det bästa. Rósa seglar över jättehindret (cirka 30 cm över marken) och på något häpnadsväckande vänster sitter jag fortfarande kvar. Men vansinnesfärden fortsätter och vi börjar närma oss sommarhagen (som jag hade tänkt rida igenom på hemvägen). Rósa tar av mot staketet i samma dundrande tempo - och gör en tvärnit. Sedan försöker hon springa längs med staketet men jag lyckas på något vis få in henne på en volt, med sadeln på sniskan, fastklamrad runt hennes hals och till slut stannar hon, ytterst motvilligt.

Jag begriper inte att jag lyckades sitta kvar, men det gjorde jag. Det var otäckt nära att det skulle ha slutat på ett väldigt eländigt vis och ni må tro att jag var torr i munnen och allmänt skakis när jag äntligen fick stop på henne.

Vad fan håller du på med, hästskrälle?!

Rósa står med spetsade öron och väntar på att få springa mer, väldigt brydd över mattes plötsliga humörsvängning.

Jag tar ett djupt andetag, trampar sadeln på rätt och styr ut mot stigen igen, med betydligt kortare tyglar. Rósa försöker springa mer, men jag lyckas med mycket övertalning få henne att låta bli, fast hon fortsätter att ligga på bettet hela vägen hem till stallet, där hon får gå några varv på ridbanan som straff. Där var hon återigen riktigt förbannat seg.

Och jag, som brukar skryta med att Rósa är så stabil för sin ålder, får ta och bita i det sura äpplet - för 2 månaders vila gör till och med henne till ett litet laddat monster.

Somliga borde skämmas!

Har ni sett dessa? Eller någon kanske till och med äger ett par av de här ridbyxor med någon sorts stjärtmarkeringar:

Märket är FITS, finns hos Sebos och kostar mellan 1195 och 1950 kr beroende på modell, så det rör sig inte om några billiga paltor. Något säger mig att man får betala mer för mindre skoning, vilket ju känns lite bakvänt, även om de förvisso ser rätt bekväma ut.

Vad tror ni, är det här framtidens ridbyxor?

Ja nu är det inte många timmar kvar innan året skiftar och det verkar vara lite obligatoriskt att som bloggare sammanfatta det gångna året i ett inlägg, vilket jag också hade tänkt göra (väldigt kortfattat):

Januari: Nell flyttade hem till oss, alldeles vilsen och så tusans söt. Ute var det kallt så satan och mängder av snö. Jag började rida Rósa, fast hon var oskodd och det resulterade i att vi gick omkull, som tur var klarade vi oss båda oskadda. Rósa hade en rymmarperiod utan dess like som resulterade i att hon var tvungen att stå inne väldigt mycket (skitigare box har jag aldrig mockat) och till slut fick hon byta hage och gå på fri tillgång istället.

Februari: Det var fortfarande kallt så satan, men Rósa började i alla fall fälla lite päls. Någon hade glömt vrida åt kranen i stallgången en kväll vilket resulterade i en isbana i stallgången och fruset spån i alla boxar morgonen därpå. Inte alls kul. Roligare var ju då Eurohorse-mässan!

Mars: Eyja anlände från Island! Pälsäten och skral och allmänt skeptisk till livet, men ack så söt! Snön började äntligen smälta och jag och Pojken flyttade från Borås till Herrljunga. Första vilsna Nässelfjärilen hittade jag på gödselstacken denna månad.

April: En tämligen händelselös månad verkar det som. Jag jobbade mest med Eyja och hennes tillitsproblem, men red även Rósa en hel del och vi började sakta men säkert lära känna varandra. Sleipnir flyttade till stallet. Äntligen var snön väck!

Maj: Rósa åkte iväg till Magni och Vordis (Daladis föl) föddes, samma dag som Mymlan fick en kull kattungar, där Minna var en av dem.

Juni: Rósa kommer hem igen, konstaterad dräktig! Äntligen är det sommar på riktigt och kattungarna blir bara sötare och sötare.

Juli: Ganti kommer till världen och jag opereras för gallbesvären jag haft i ett års tid. Jag åker till Åland och hälsar på fina islandshästar. Pojken provar att rida Rósa vilket slutar i en skentur.

Augusti: Minnas syskon, Milla (på bild) och Misa, flyttar hemifrån. Ganti växer, och växer. Rósa skrapar upp mitt knä mot en stor stenbumling när vi är ute och rider och jag får en äcklig infektion som följd.

September: Hösten står för dörren, jag har ingenting intressant eller roligt alls att tillägga rörande denna månad. Inga skador heller lyckligtvis!

Oktober: Hästarna klipps och jag börjar rida Daladis igen! Sedan halkar jag och bryter handleden, tjohej. Så ingen ridning i två månaders tid. Klippningen något bortkastad med andra ord.

November: Fortsatt ridförbud på grund av handleden. Det regnar och regnar och regnar... Får prova på att köra för första gången i mitt liv. Ägnar fritiden åt att läsa böcker och klappa på hästar.

December: Ridförbudet hävt! Hämtar hem lille Urban och åker till Åland och firar jul med familjen, rider Rósa och Daladis igen.

Ja, så var det med det året. Hoppas ni känner att de senaste tolv månaderna varit på den bättre sidan och att ni inte besitter lika mycket ångest som jag själv över att året gått så oroväckande fort.

Gott nytt år!

För ett tag sedan var Frida snäll och fixade gratisprover till mig av ett foder, som jag tänkte prova ge åt kinkiga Rósa (som för övrigt inte ens tycker om betfor - jag menar, vad är det för häst som inte tycker om betfor?). Så idag kom jag äntligen ihåg att ge henne av det nya fodret. Anledningen till att jag prompt ska ha henne att äta kraftfoder är för att jag behöver något att blanda linfröoljan i, grovfodret hon får täcker redan hennes övriga behov.

Uppenbarligen gick det hem! Eyja, Daladis och Idunn lyckades också smaka lite innan det var slut och jag tror alla var överens om att det var kalasgott.

Och så en bonusbild på fåret Ganti:

Idag var det alldeles strålande väder! Soligt och vindstilla och lagom kallt så leran hade fryst lite, vilket resulterade i inte fullt så kladdiga hagar. Toppenbra, alltså.

En liten skitig skäckdam kom och mötte mig i hagen, glad i hågen och med spetsade öron, vilket härligt välkomnande det var!

Jag red Rósa en liten stund på "hagbanan" (åkern). Vi tog det väldigt lugnt och försiktigt eftersom vi båda är ur form just nu. Hon var supertaggad när jag ledde henne till banan, men efter det, när jag satte upp... ja då var hästskrället inte alls pigg på att jobba. Sprang ifrån arbete gjorde hon, men hon ville varken gå fram i tölt eller trav. Nåja, nästa tur rider vi ut istället, då är hon säkert piggare.

Sedan plockade jag in Daladis och gjorde i ordning henne och tog en till tur på ridbanan. Vi skrittade bara och tog det så lugnt som Daladis förmår, övade lite på halter och stillastående och lite olika ridvägar för att behålla uppmärksamheten. Det gick väldigt bra! Sedan räckte det för mig, jag är lite mossig efter två månader borta från hästryggen och kände att en kvart var tillräckligt för oss bägge idag. Daladis är ett riktigt litet lyckopiller att rida, man blir så himla glad!

Efteråt ville Daladis ut i hagen på studs, tålamodet tröt väl efter allt pallrande på ridbanan, antar jag.

Ett fasligt viftande var det.

Spekulanten som provred henne igår tackade nej så Daladis finns kvar tills vidare och jag får fortsätta rida henne så länge! H frågade om jag var seriöst intresserad av att köpa henne och det är jag ju absolut, drömhästen som hon är, men då måste jag ju verkligen få Ganti och Eyja sålda för att få loss pengar, för några större summor på sparkontot har jag inte i nuläget (läs: fyrsiffrigt belopp). Har haft spekulanter på båda men de försvinner av någon anledning från jordens yta efter några mail...  

  Trollen idag; Eyja funderar och Ganti äter mossa.

Nu när jag varit "hemma" på Åland och latat mig, har jag också haft en massa tid över till att kika igenom garderoberna på jakt efter gamla prylar. Hittade alla mina gamla Pollux-prylar och hästfaktaböcker, bland annat! I en av böckerna med en massa olika hästraser hittade jag en bit om islandshästen också, och under "temperament" stod det: Självständig och intelligent. Foglig och entusiastisk. Arbetsvillig.

Och jag måste faktiskt hålla med (nåja, den där "foglig och entusiastisk"-biten kanske inte stämmer klockrent in på just mina damer, men ändå). Fast hur skulle ni beskriva islandshästen som ras, i helhet? Gå inte efter vad böckerna säger nu, utan gå efter era egna erfarenheter, även ni som inte haft mycket kontakt med rasen. Jag vill höra!

  Snyggingen Djáknar frá Hvammi - Månne både självständig och intelligent,

som foglig, entusiastisk och arbetsvillig?