Alla är vi bra på något och själv måste jag säga att jag är helt sjukt bra på att skjuta upp skolarbete ("Postpone" är mitt andranamn; Jenny Postpone Hellman).

Här är en lista på saker jag brukar göra istället för att slå upp kurslitteraturen:

1. Äta choklad.

Jag älskar choklad, Fazers blå ska det vara och inget annat. Förresten skulle jag nog snarare påstå att jag tävlar med mig själv hur mycket choklad jag kan trycka i mig innan jag får ont i magen, men det låter lite bättre om jag säger att jag äter någon enstaka bit.

2. Teckna.

Jag gillar ju att rita och ha mig.

3. Läsa böcker.

Det vill säga allt som inte är kurslitteratur, då.

4. Kolla in hästannonser på nätet.För mitt eget höga nöjes skull, även om det är rentav livsfarligt sett till mängden habegär som uppstår.

5. Titta på TV eller film. Ni vet, jag och mina älskade TV-serier.

6. Bläddra i tidningar. Jag är lite av en inredningsnörd så jag köper mest sådana.

7. Standup på YouTube!

Favoriten just nu är Jimmy Carr.

8. Tumblr. Timmar och åter timmar av tidsfördriv.

9. Klappa katter.

I värsta fall kan jag till och med städa eller vattna blommorna, allt för att slippa ta tag i skolarbetet.

Nästa månad har jag nationella prov i Matte C och Svenska B. Fi fan, jag känner hur ångesten kommer över mig vid blotta tanken. Kanske borde jag sätta mig en stund med matten nu...

Äntligen den där uppdateringen som ni alla väntat på! Eller hur?

Idag fick Rósa fossingarna filade, det var oerhört skönt att det blev gjort innan fölet trillar ut. Medan hon vart verkad hjälpte jag till att fota Vordis så att H får nya bilder till annonsen. Stora tjejen som snart fyller ett år!

Alla hästar i stallet har blivit maskkollade nu också och Rósa hade i särklass mest; 1325(!!!), vad sjutton har hon ätit i vinter? Nåja, hon ska avmaskas nu i dagarna, sedan ska väl det problemet vara ur världen.

Nytt täcke har hon förresten, eftersom hon slaktade det blårutiga och jag inte kommit mig för att laga det än.

Har ridit Sörli idag också, följde med H på Dagny ut. Dagny har haft en massa fanstyg för sig den senaste tiden, vägrar gå fram och vill sticka hem. Idag var hon också lite strulig, men det gick bra till slut i alla fall. För det mesta går hon fram fint, men helt plötsligt börjar hon liksom stressback och vill dra iväg hemåt.Hon lär ska ha varit likadan hos förra ägarna med så det är nog något som sitter djupt rotat... Vi har funderat lite på hur man bäst går till väga för att komma till rätta med problemet, H fick tipset att hoppa av och leda fram henne en bit när hon börjar backa, men det kanske finns något ännu bättre tips? Vad säger ni?

Jag måste faktiskt erkänna en sak...

Jag har aldrig mockat en hage i hela mitt liv. I ärlighetens namn har jag aldrig ens tänkt på att det är något många gör. Eller, jag antog att det var något man bara gjorde om man hade hästarna i hagar där de knappt har plats att vända på sig, som de där grusade fyrkanterna som brukar kallas "rasthagar" på stora stallar. Men det är visst något som även folk med större hagar gör, och min största fundering då är väl främst hur sjutton man orkar?

På sätt och vis förstår jag att det är något som måste göras om man har små hagar, men jag känner mig väldigt glad över att jag hittills stått i stall där även vinterhagarna varit såpass stora att de inte är bara skit och med sommarbeten som varieras.

Hur är det med er, mockar ni hagarna regelbundet eller får skiten ligga?

Lurvas och Nell myser.

Ojoj, Rósa verkligen vankar fram nu (bara två veckor kvar!), men lite bus är det allt i henne, idag när jag hämtade henne ur hagen ville hon inte komma och möte mig, men det var i alla fall inga problem att få med henne och på väg mot grinden försökte jag får henne att springa lite. Sötaste lilla Rós, hon ruskade på huvudet, pep och grisepassade.

Jag har inte orkat gå på någon promenad med henne den senaste tiden, istället har jag pysslat med henne en hel massa. Rósa tycker det är grymt mysigt, slutar jag borsta och tar något steg bakåt för att beskåda resultatet flyttar hon rumpan mot mig. De första gångerna hon gjorde det trodde jag hon försökte puffa bort mig men det är inte alls det hon gör, utan hon vill att jag ska fortsätta borsta! Så hon flyttar rumpan mot borsten, helt logiskt. Sötaste lilla tossan.

Idag har jag dessutom tvättat Rósas svans riktigt ordentligt. Det är inte alls bra med ljusa svansar på ston, de tenderar ju att bli kissgula längst ner och den missfärgningen är inte jättelätt att få bort. Jag fick gnugga riktigt ordentligt, först med hästschampo och sedan med silverschampo (mitt gamla från när jag var superblond). Det tog bort en del men långt ifrån allt så jag får försöka tvätta fler gånger och se om det går bort mer. Rósa har ju en riktigt fin svans, väldigt tjock och lång, så den bör visas upp från sin bästa sida som ju kräver en del jobb och då är det tur att jag har min oöverträffliga Mane & Tail Conditioner från Carr & Day & Martin, den reder ut allt lätt som en plätt! Man och svans borstar jag alltid med en "paddle brush" med träpiggar, den är snäll mot taglet. Hur gör ni med era hästars manar och svansar?

Resultatet, fortfarande lite gult men helt klart bättre än innan.

Saela (Prydis föl) åkte till sin ägare i förrgår, så nu är det ytterligare en häst mindre i hagen. Rósa går just nu med Biasca, Vordis, Idunn och Prydi, det är de damerna som behöver fri tillgång.

Vordis, som lär bli stor som ett hus!

Systrarna bus. 

Rósa och Idunn polar.

Förresten... kycklingar!

På allmän begärna kommer några fler bilder på pälsänglarna:

Minna och Lurvas chillar.

Lurven.

Minna räcker ut tungan.

Lurven chillar (igen, han är jäkligt chill hela han faktiskt).

Mymlan undrar vad fan jag gör.

Mymlan igen.

Nell gömmer sig under tokställningen.

Mattes lilla gulle!

  Lou med den där typiska blicken som säger allt om hur hon är. Skeptisk och väldigt oimponerad.

Där har ni dem, hela katthögen. Högt älskade spinnmaskiner. Tassarmén. Morrhårskommitten. Själv är jag nog en "crazy cat lady in training".

Nu var det länge sedan jag skrev något om katterna, så nu tänker jag ägna ett litet inlägg åt dem. Jag och sambon är ju vad man kan kalla inneboende hos fem katter nu; Lou (som uttalas Loo, döpt efter Lou Doillon - modellen), Mymlan (som i Mumindalen), Nell (alias "Mattes lilla gulle" och som egentligen heter Chanel), Mymlans avkomma Minna och så Lurvas, min alldeles egen ragdoll-kille. Mymlan och Lou är som ni kanske minns birmor, medan Nell är en perser och Minna är korsning av birma och ragdoll.

Minna fyller ett år nästa månad, tänk vad tiden går fort! Den sjuttonde maj föddes hon och hennes två systrar, samma dag som Vordis föddes och Norges nationaldag, till på det.

I somras såg hon ut så här:

Och nu ser hon ut så här:

Minna är sambons katt, hon tyr sig enormt mycket till honom, medan Nell och Lurvas är "mina" katter. Lou och Mymlan vill inte vara någons alls och ogillar varandra något fruktansvärt. Efter att vi tagit en sista kull på Mymlan och kastrerat henne är det nog dags för henne att få komma till någon som inte har katter från förut, så hon kan få all uppmärksamhet själv.

Lou är egentligen den största surtanten, men hon har redan fått flytta runt så mycket innan hon hamnade hos oss och hon är en oerhört speciell dam, så hon lär få stanna.

Mymlan ska vi alltså para med Lurvas och lika så Nell och Minna, men Lurvas är lite för ung just nu så det lär inte bli några kattungar än på ett tag, men när jag sitter och kikar igenom bilderna från Mymlans senaste kull blir jag alldeles ofantligt kattungesjuk, de är ljuvliga när de är så där små! Visst är det tråkigt att behöva sälja dem, men det känns väldigt bra när man hittar hem som känns riktigt rätt.

Så om ni vet att ni kommer vara på jakt efter en birma/ragdoll eller en perser/ragdoll till hösten vet ni var ni kan hitta det, haha.

De är ljuvliga, jag är verkligen kattmänniska ut i fingerspetsarna och skulle aldrig kunna bo utan katt. Och tänk att fem katter kan vara totalt olika varandra rent personlighetsmässigt...

Nu blev det visst ett väldigt långt kattinlägg, men det är ju så sällan jag skriver om dem nu för tiden, så det får ni vackert ta.

Jag är nog inte ensam om att tycka att jag har världens bästa häst, eller hur? Det är ju så det ska kännas! Varje gång jag kommer ut i hagen och ropar "tjejen!" och Rósa kommer knatande med spetsade öron, då fylls jag av en varm, bubblande känsla. Hon är helt fantastisk, min lilla skäck, och skulle jag någonsin igen fundera på att sälja henne skulle jag ha något allvarligt fel i huvudet.  

Av någon anledning tycker jag till och med att hon doftar godare än andra hästar.

Idag stod vi och myste länge i hagen och jag såg till att klia riktigt mycket på henne, för det gillar hon. Så fort jag slutar och ska gå därifrån, går hon efter mig och ställer sig alldeles intill mig. Fina, fina Rósa!

Tur att matte kan klia förresten, magen börjar bli så stor nu att det är svårt att komma åt att klia själv.

Ja, jag tycker faktiskt att jag har världens bästa häst, och tänk att en chansning kan bli så rätt. Jag är glad att jag vågade gå på magkänsla och ta hem ett osett, nyinridet skäcksto från Island förrförra hösten. Det var nog banne mig det bästa jag gjort!

Kände förresten lite på juvret idag och det har allt blivit lite större! Vilken otålig väntan det är alltså, men den som väntar på något gott...