Sjukgymnastik är faktiskt jättetråkigt. Jag borde ägna mycket mer tid åt det, men det gör jag inte. Där har vi dagens första konstaterande.

Dagens andra konstaterande är att min blogg är väldigt död just nu eftersom jag inte varit ute i stallet på väldigt länge, så jag har ingenting att skriva om. Rósa fick dock komma ut igår och ska få komma ut på söndag med, så hon får röra lite på sig i alla fall.

Dagens tredje konstaterande är att Prydi har visat sig ha bandmask och att alla ston med föl behöver avmaskas, däribland Eyja och Ganti, men stallägaren skulle vara snäll och fixa åt mig. Jag hoppas Ganti kommer vara medgörlig.

Såg ni islandstävingen från Globen på SVT play idag förrsten? Några av er kanske till och med var där? Jättefina hästar! En relaterad tanke: Hade speedgrisepass varit en tävlingsgren hade Rósa varit världsmästare!

Ganti - världsmästare i söthet.

Gipset är borta, men jag har fortfarande ridförbud i minst en månad till. Skit, skit, skit. Jag hade tänkt hålla igång Rósa fram till februari eller mars någon gång innan hon får gå på mammaledigt men nu är det nog lika bra att jag ställer av henne redan nu. Och inkassobrev på posten till på det, suck. Det blir inte många julklappar i år...

Ja, jag ska försöka tänka positivt, men samtidigt är jag ju inte naiv, och just nu ser det inte alls ljust ut. Det blir väl bättre efter årsskiftet men fram till dess kommer jag våndas. Har mycket plugg att ta igen också, jag får försöka fokusera på det så att jag inte hakar upp mig på sådant jag inte kan göra något åt.

Ni får nöja er med en veckogammal bild på Eyja idag:

Mycket negativa vibbar har florerar i mitt huvud och på bloggen den senaste tiden. Jag har kännt mig trött och deppig på grund av många olika faktorer i tillvaron, men nu känner jag att jag måste rycka upp mig lite.

För det första vill jag tacka för alla uppmuntrande kommentarer jag fått, ni är guld värda, kära medbloggare! Jag blir alltid lika glad när jag ser att jag fått en ny kommentar, ska ni veta.

Dessutom har jag stiftat bekantskap med så många fina, underbara människor genom att blogga samtidigt som jag har någonstans att ventilera mina tankar och få feedback.

Och så har jag ju mina fina hästar. Eyja och Rósa, som verkligen är mitt allt. Ganti med så klart, men jag försöker att inte fästa mig för mycket vid honom eftersom han ska säljas när han är avvand. Eyja och Rósa är verkligen olika som natt och dag. Rósa är lugn, sansad och trygg, medan Eyja är känslig, lite ängslig och vaken.

Stallet är dessutom helt underbart, både jag och hästarna trivs jättebra. Inget skitprat och inget tjaffs, alla är trevliga och erbjuder hjälp om det behövs. Det är sannerligen inte alla stall som har en så god stämning.

Hemma har jag sambon och katterna som väntar på en när man kommer hem, jag behöver inte känna mig ensam och vi har en lägenhet som är precis lagom för oss just nu.

Pengarna är fortfarande ett orosmoln, men det måste väl bli bättre det med, så småningsom.

Man får vara försiktig när man går och lägger sig.

Helvetesallajävlar vad trött jag blir på den svenska sjukvården ibland. Idag hade jag alltså tid hos ortopedkliniken på Södra Älvsborgs sjukhus för att få gipset bortplockat samt för att träffa en arbetsterapeut. Jag bokade tiden 11.30 i receptionen när jag var där sist. Några dagar senare får jag ett brev som meddelar om att de råkat dubbelboka och att jag istället fått en annan tid, nämligen 11.00 samma dag. OK, tänkte jag, det funkar det med, för all del. Några dagar efter det ringer en tant från receptionen och meddelar att den nya tiden även den är dubbelbokad och att jag istället får komma 10.30 Ja, ja, okej, jag får väl vackert ta den tiden då.

Men i morse insåg jag att jag inte hade tillräckligt med pengar på kontot (så fattig är jag just nu) för att kunna ta tåget till Borås för pengarna skulle komma in först efter 12 så jag bad sambon ringa och höra om de hade någon annan tid. Då visade det sig att de hade råkat dubbelboka igen och att de inte hade någon tid fören på onsdag. 

Jag får alltså gå med gipset i två dagar till, minst... (förutsatt att de nu inte gått och dubbelbokat igen, i nuläget känns det lite som att jag skulle kunna satsa hela mitt studiestöd på att de har gjort just det). Hurra...

Tur att måndagar även innebär nya avsnitt av Dexter och The Walking Dead, mina två favoritserier.  I kväll lär jag alltså tröstäta Fazerchoklad och dregla åt Norman Reedus som zombie-slaktaren Daryl Dixon, vars blotta uppenbarelse får mig att bli som en hormonstinn, fnittrig tonåring igen. Den mannen alltså... Han vet sannerligen hur man hanterar ett armborst.

Eller vad säger ni? Är det Rósas hemliga tvilling?

Ett år har gått sedan min dåvarande medryttarhäst, Prins, fick somna in. Vilken mardröm det var att få samtalet från ägaren att han hade hittats med brutet ben i hagen och helt plötsligt inte fanns längre. Det var tack vare honom jag hamnade i det stall jag nu har mina hästar i. Han var en sådan klippa och efter ett par års uppehåll från hästeriet var det han som gav mig självförtroende åter. Han kommer alltid vara väldigt saknad.

Prins från Ängsö

12/07/94 - 20/11/10

Vad jag älskar den hästen alltså!